Andreas och björnen

Vi rodde längre än tidigare och hittade en hemlig strand

Vädret börjar äta lite på en nu, det ska erkännas, även om jag ogärna pratar högt om det. Det stör mig inte personligen, jag har inga problem att sysselsätta mig, men barnen är en annan femma. Tack och lov har jag en fru som är betydligt bättre på att hitta på inomhusgrejer. Men allt handlar inte om barnen. Efter frukost tog jag bilen hem till Anna (som jobbade) för att låna hennes hund som sällskap på en springrunda. Hunden blev märkbart glad av att få komma ut och det gav mig lite extra kraft i benen. Det blev en kortare men snabbare runda. Den andra snabbaste halvmilen jag sprungit någonsin enligt Runkeeper. Det låter häftigare än vad det är men som alla hälsocoacher brukar säga: man tävlar mot sig själv. Det viktiga är att det känns, att det ger något. Av stumheten i låren att döma hade det effekt. Hunden blev också trött.

Efter hundspring och lunch tog jag mig an ungarna och tvingade med dem på en båttur. (Det hade kunnat bli hjortronplockning men det kändes övermäktigt.) En av dem var motvillig men det löste jag med fika. Vi rodde ut längre än tidigare och hittade en liten dold strand intill ett rasat hus jag inte visste fanns.

Jag försökte säga till den motvilliga sonen att det är sådana här små grejer som ger minnen, det blir något att berätta om, kanske först om många år. "Varför skulle jag berätta om det här?" sa han. När vi kom hem och träffade Helene, gissa vem som gärna berättade om fyndet?

Tre korta

  • Bok: Kerstin Ekmans "Kvinnorna och staden". Nu ska det ske.
  • L√•t: Black.
  • Verktyg: T√§ljkniv. Sl√∂jd √§r next big thing, jag k√§nner det p√• mig.

#torplife

- 1 toasts