Andreas bear home

18 km och ofantliga mängder paj

2 augusti 2020.

Mina hälar gör ont. Jag tror att det är Salming-skornas fel, de nya löparskor jag köpte i våras. Förmodligen behöver jag lite bättre dämpning, eller så är jag bara otränad i hälarna. Magen är jag bra tränad i dock. Den har just fått jobba med en rejäl blåbärspaj med vaniljsås och står nu åt alla håll redigt stark och fin. Jag och Helene tog en sväng i skogen förut och den som vill ha blåbär har sällan ett så bra läge som i år. Trots att här varit ett stort gäng professionella plockare så finns det massor kvar. Detsamma gäller för hallon. Svampen däremot har grisarna ätit det mesta av i den närmsta skogen. Man ser spår av svinens framfart överallt, sönderbökade markplättar lämnade nakna och rensade på kantareller och småkryp.

Herreminje vad magen är stark nu, åt precis sista biten också. Tyckte det var synd att lämna den.

Både sinnet och hälarna mådde bra av att gå i skogen. Efter förmiddagens 18 kilometer långa löprunda (varav de mellersta fem i sällskap av Annas hund) är de lite ömma som sagt. Jag sprang till Segerhult, plockade upp hunn och sprang runt Båsbo, lämnade hunn vid Segerhult igen och sprang hem. En redig runda blev det och i ärlighetens namn känns den på fler ställen än i fossingarna. Men det att ligga i hängmattan är för andra semestrare. Så efter lunch hakade jag på Helene ut bärskogen. Hjortronstället jag hört om har fortfarande inte inventerats men jag har veckan på mig. Den 10 augusti kliver jag på jobbet igen. Någon dag innan eller två blir det Estocolmo igen. Traditionsenligt har jag sagt till barnen att det blivit ändrade planer inför hösten och att vi bestämt oss för att flytta hit permanent och att de är varmt välkomna att börja i Julita skola. Vi har redan pratat med lärarna, allt är fixat, säger jag. Barnens skriker traditionsenligt rakt ut i skräck.

Tre korta

#torplife