En paus från kampen
Det dröjde många år innan jag började läsa Karl-Ove Knausgårds Min kamp. Jag läste första och älskade den, ändå dröjde innan jag läste de efterföljande delarna. Tre, fyra och fem läste jag ganska kort efter varandra, sedan dröjde det tills nu innan jag satte igång med den sista, del sex.
Han har en fantastisk förmåga att skriva om det banala och vardagliga så att det blir spännande. Det är vad jag tycker mest om. Nyss läste jag om ett ögonblick då han plötsligt undrar var barnen är. Visst lämnade han dem på dagis? Och så börjar han nysta i minnet för att hitta beviset på att han faktiskt var där på morgonen och lämnade alla tre. Han drar en parallell till nyheten om en dansk pappa som i sitt frånvarande sinne kör till jobbet med sitt lilla barn i baksätet och glömmer det där under hela arbetsdagen. I värmen i bilen dör barnet. Det där hade kunnat hända mig också, det hade kunnar vara jag, skriver Knausgård. Jag har känt samma skräck. Den där nyheten fastnade i mig också.
Jag tar en paus och tänker på barnen. Tänk så mycket som hade kunnat gå fel när de var mindre, tänk så mycket som fortfarande kan gå fel.
Jag tar en paus från de tankarna också.
Det är för hemskt att tänka på.