Första på länge
Jag har börjat skriva artiklar på jobbet igen. Det var ett par år sedan jag gjorde det i den grad jag gör nu och det är bra för arbetslusten. Jag tycker om det, att behöva ägna mig åt grundhantverket i journalistiken.
Det har också väckt en lust att skriva mer utanför jobbet. Om annat, i andra kanaler, kanske bara för mig själv, eller till och med skönlitterärt. Men det är något jag hellre tänker på än faktiskt gör. När jag pratade med min kompis Johannes om det här nyligen (han skriver poesi och prosa) uttryckte jag det som att ”jag hade velat ha skrivit en bok”. Att börja skriva lite mer på allvar, på mina lediga stunder, känns lite förbjudet. Förmätet. Något jag skulle vilja hålla hemligt.
Jag skulle bete mig som Valeria i boken ”Förbjuden skrivbok” av Alba de Céspedes. Hon köper en skrivbok i smyg som hon skriver i endast när ingen kan se henne och sedan lägger hon stor möda på att hålla den gömd i den lilla lägenheten där hon bor med man och två tonårsbarn. Hon fantiserar om hur utskrattad och förlöjligad hon skulle bli om någon av dem kom på henne. En vuxen kvinna som börjar skriva dagbok bara för sin egen skull! Berättelsen utspelar sig i 1950-talets Italien men jag förstår hennes oro. Rädslan för att blotta sig genom sitt skrivande.
Små steg i taget kan vara en väg framåt. Eller fortsätta dagdrömma. I dagdrömmar är allt möjligt.