Andreas och björnen

Drömmer om wild swimming like it is 2015

Aspen. Det var blött när jag vaknade och det är blött nu. Regnet är enträget denna julimånad. Jag borde ha pressat mig upp och ut för att springa i morse men det gjorde jag inte och istället har jag hela dagen fått bära känslan av att aldrig riktigt vakna.

...men det är något men det mörka vattnet som gör att jag drar mig...

Imorgon går jag upp. Det blir regn då också och med en rejäl runda i kroppen är det lättare att vara inomhus. Jag vill egentligen gå ner till sjön och simma, dra på mig våtdräkten och köra rakt ut i sjön, men jag drar mig för att göra det ensam. Jag har visserligen köpt mig ett färgglatt flytetyg att fästa i ett snöre runt midjan men det är något men det mörka vattnet som gör att jag drar mig för att ge mig ut. Men jag fick kontakt med Daniel idag och han verkar intresserad av att simma ihop någon gång kommande dagar. Ser framemot lite wild swimming som det kallas på internet according to dagens DN. Fast då ska det vara utan dräkter och sådant. Bara människan och naturvattnet. Som jag och Calle gjorde det för några år sedan när vi sam rakt över sjön när det var alldeles för kallt.

Ur arkivet, bloggpost från 31 juli 2015

Vi klarade det! En timme och 35 minuter tog det att springa cirka nio kilometer till den väl dolda badplatsen på andra sidan Aspen och sedan simma tillbaka tvärs över sjön. Löpningen var lika lätt som vi visste att den skulle vara, simningen däremot blev lite av en prövning. När vi snabbt tog av oss skor och kläder för att börja simma var det en otroligt vacker syn som välkomnade oss. Vattnet låg alldeles blankt och även om det inte vart sol så kändes temperaturen i luften helt okej. Dessutom var vi ordentligt varma efter springningen. Med undantag för de första simtagen (som var chockartade) kändes det förvånansvärt skönt i vattnet. Calle ändrade sig i sista stund och körde med våtdräkt men jag hade ingen så det vara bara att bita ihop och fokusera. Vilken naturupplevelse! Viken vi klev ner i har jag aldrig simmat i förut. Vi såg fiskgjuse på nära håll och allt var frid och fröjd. Jag och Calle småpratade och skojade. >Tyvärr är ingen av oss goda crawlare så det fick bli bröstsim. Efter halva sträckan ändrade sig upplevelsen. Då började allt handla om att tänka bort kylan. Calle tipsade om att tejpa fingrarna (för att göra det lättare att få bra armtag när man blir kall) och det var nog smart att vi hade gjort det. Det var längre än vi trott. Snarare två kilometer än en och en halv. Kylan började sprida sig i hela armarna och in mot bröstet och jag fick kämpa lite för att inte börja tvivla på att jag skulle klara det. Calle hade blå läppar och började frysa även han, trots våtdräkt. Men vi tog oss framåt. Meter för meter. Efter en halvtimme hade vi passerat udden och sedan var det bara den kortare sträckan kvar. På stranden såg jag Helene och barnen vänta med varma kläder och strax var vi framme. Vilken känsla! Och vilken fucking köldfrossa. Jag och Calle fullkomligt skakade i hela kroppen när vi kommit upp. Det höll på en lång stund efteråt. Kylen liksom trängde sig ut i alla lemmar inifrån. Satan vad jag frös. Samtidigt: Lyckokänslan av att ha klarat det!


Jag tror det kvalificerar för att kallas wild swimming. Jag skulle gärna göra om det men den här gången försöka crawla hela vägen. Sedan sist har jag ju gått både crawlkurs och hunnit med fyra swimrunlopp. Dock har jag aldrig crawlat en så lång sträcka. Vi får se om det blir av i sommar. Det beror på vädret, geisten och sällakapet. Geisten inte minst.

Tre korta

  • Bok: Karin Smirnoffs "Sen for jag hem".

  • Låt: Rosalía med Travis Scott "TKN".

  • Luftgevär: Diana mod.27.

#torplife

- 1 toasts